CE History

The path to a more independent life
Learn moreContact us
Tränar att sitta

Konduktiv pedagogik (Conductive Education) utvecklades i Ungern efter andra världskriget av läkaren András Pető (1893–1967). Pető utgick från att personer med neurologiskt betingade motoriska funktionsnedsättningar inte enbart behövde medicinsk behandling utan också en pedagogisk process som kunde stödja utvecklingen av funktionella färdigheter och ökad självständighet. Pedagogiken vidareutvecklades därefter vid Pető Institutet i Budapest, framför allt under ledning av Mária Hári (Hári, 1997; Cottam & Sutton, 1986).

En grundläggande utgångspunkt inom konduktiv pedagogik är ett holistiskt synsätt, där individens motoriska, kognitiva, sociala och kommunikativa utveckling betraktas som ömsesidigt beroende. Lärandet sker genom aktivt deltagande i meningsfulla aktiviteter, där rörelse, problemlösning, kommunikation och social interaktion integreras i den pedagogiska processen (Kozma, 1995; Hári, 2004).

Ett centralt begrepp inom konduktiv pedagogik är ortofunktion, vilket beskriver individens förmåga att använda sina resurser på ett funktionellt och självständigt sätt i vardagen. Målet är inte att ”normalisera” den neurologiska skadan, utan att genom ett strukturerat pedagogiskt arbetssätt stödja individens utveckling, aktivitetsförmåga och delaktighet utifrån sina egna förutsättningar (Kozma, 1995; Cottam & Sutton, 1986).

Undervisningen leds av en conductor, en specialutbildad pedagog som integrerar motoriskt lärande, kommunikation, problemlösning och social utveckling i en sammanhållen pedagogisk process. Individens egna mål och aktiva deltagande utgör grunden för undervisningen, samtidigt som gruppen används som en viktig resurs för motivation, samspel och lärande (Hári, 1997; Hári, 2004).

Cottam, P. J. & Sutton, A. (Red.). (1986). Conductive Education: A System for Overcoming Motor Disorder. London: Croom Helm.

Hári, M. (1997). History of Conductive Pedagogy. Budapest: International Pető Institute.

Hári, M. (2004). Mária Hári on Conductive Pedagogy. Birmingham: Foundation for Conductive Education.

Kozma, I. (1995). The Basic Principles and the Present Practice of Conductive Education. European Journal of Special Needs Education, 10(2), 111–123.

För att genomföra den konduktiva pedagogiken utvecklade András Pető en ny yrkesroll – conductorn. Conductorn är en specialutbildad pedagog som ansvarar för att integrera motoriskt lärande, kommunikation, kognition och social utveckling i en sammanhållen pedagogisk process. Till skillnad från ett multidisciplinärt arbetssätt, där olika professioner arbetar parallellt, har conductorn ett samlat ansvar för att planera, genomföra och utvärdera den pedagogiska processen utifrån individens mål och förutsättningar (Kozma, 1995; Hári, 2004).

Under 1980-talet etablerades conductorutbildningen som en högskoleutbildning vid Pető Institutet i Budapest. Därefter har konduktiv pedagogik spridits internationellt och idag finns verksamheter i Europa, Nordamerika, Asien och Australien (Hári, 1997; Sutton, 2010).

Konduktiv pedagogik bygger på antagandet att lärande sker genom aktivt deltagande och att personer med neurologiska funktionsnedsättningar kan utveckla funktionella färdigheter genom en strukturerad pedagogisk process. Synsättet överensstämmer med modern kunskap om hjärnans neuroplasticitet, det vill säga nervsystemets förmåga att förändras genom erfarenhet och träning. Neuroplasticitet är idag en väl etablerad neurovetenskaplig princip, även om den inte utvecklades av Pető själv (Kolb & Gibb, 2011; Kleim & Jones, 2008).

Konduktiv pedagogik introducerades i Sverige under 1990-talet och används idag inom olika verksamheter för barn, ungdomar och vuxna med neurologiska funktionsnedsättningar. Pedagogiken kompletterar hälso- och sjukvård samt specialpedagogiska insatser genom att fokusera på lärande, aktivitet och utveckling i vardagen. Verksamheterna bedrivs både i offentlig och privat regi beroende på lokal organisation och huvudman (Nadasi, 2018)

Cottam, P. J. & Sutton, A. (Red.). (1986). Conductive Education: A System for Overcoming Motor Disorder.

Hári, M. (1997). History of Conductive Pedagogy.

Hári, M. (2004). Mária Hári on Conductive Pedagogy.

Kleim, J. A. & Jones, T. A. (2008). Principles of experience-dependent neural plasticity: Implications for rehabilitation after brain damage. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 51, S225–S239.

Kolb, B. & Gibb, R. (2011). Brain plasticity and behaviour in the developing brain. Journal of the Canadian Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 20(4), 265–276.

Kozma, I. (1995). The Basic Principles and the Present Practice of Conductive Education. European Journal of Special Needs Education, 10(2), 111–123.

Nadasi, Zs. (2018). A Move & Walk Konduktív Pedagógiai centrum története és szakmai fejlődése. Tudomány és Hivatás, 3, s49-55.

Konduktiv pedagogik (Conductive Education) utvecklades i Ungern efter andra världskriget av läkaren András Pető (1893–1967). Pető utgick från att personer med neurologiskt betingade motoriska funktionsnedsättningar inte enbart behövde medicinsk behandling utan också en pedagogisk process som kunde stödja utvecklingen av funktionella färdigheter och ökad självständighet. Pedagogiken vidareutvecklades därefter vid Pető Institutet i Budapest, framför allt under ledning av Mária Hári (Hári, 1997; Cottam & Sutton, 1986).

En grundläggande utgångspunkt inom konduktiv pedagogik är ett holistiskt synsätt, där individens motoriska, kognitiva, sociala och kommunikativa utveckling betraktas som ömsesidigt beroende. Lärandet sker genom aktivt deltagande i meningsfulla aktiviteter, där rörelse, problemlösning, kommunikation och social interaktion integreras i den pedagogiska processen (Kozma, 1995; Hári, 2004).

Ett centralt begrepp inom konduktiv pedagogik är ortofunktion, vilket beskriver individens förmåga att använda sina resurser på ett funktionellt och självständigt sätt i vardagen. Målet är inte att ”normalisera” den neurologiska skadan, utan att genom ett strukturerat pedagogiskt arbetssätt stödja individens utveckling, aktivitetsförmåga och delaktighet utifrån sina egna förutsättningar (Kozma, 1995; Cottam & Sutton, 1986).

Undervisningen leds av en conductor, en specialutbildad pedagog som integrerar motoriskt lärande, kommunikation, problemlösning och social utveckling i en sammanhållen pedagogisk process. Individens egna mål och aktiva deltagande utgör grunden för undervisningen, samtidigt som gruppen används som en viktig resurs för motivation, samspel och lärande (Hári, 1997; Hári, 2004).

Cottam, P. J. & Sutton, A. (Red.). (1986). Conductive Education: A System for Overcoming Motor Disorder. London: Croom Helm.

Hári, M. (1997). History of Conductive Pedagogy. Budapest: International Pető Institute.

Hári, M. (2004). Mária Hári on Conductive Pedagogy. Birmingham: Foundation for Conductive Education.

Kozma, I. (1995). The Basic Principles and the Present Practice of Conductive Education. European Journal of Special Needs Education, 10(2), 111–123.

 

För att genomföra den konduktiva pedagogiken utvecklade András Pető en ny yrkesroll – conductorn. Conductorn är en specialutbildad pedagog som ansvarar för att integrera motoriskt lärande, kommunikation, kognition och social utveckling i en sammanhållen pedagogisk process. Till skillnad från ett multidisciplinärt arbetssätt, där olika professioner arbetar parallellt, har conductorn ett samlat ansvar för att planera, genomföra och utvärdera den pedagogiska processen utifrån individens mål och förutsättningar (Kozma, 1995; Hári, 2004).

Under 1980-talet etablerades conductorutbildningen som en högskoleutbildning vid Pető Institutet i Budapest. Därefter har konduktiv pedagogik spridits internationellt och idag finns verksamheter i Europa, Nordamerika, Asien och Australien (Hári, 1997; Sutton, 2010).

Konduktiv pedagogik bygger på antagandet att lärande sker genom aktivt deltagande och att personer med neurologiska funktionsnedsättningar kan utveckla funktionella färdigheter genom en strukturerad pedagogisk process. Synsättet överensstämmer med modern kunskap om hjärnans neuroplasticitet, det vill säga nervsystemets förmåga att förändras genom erfarenhet och träning. Neuroplasticitet är idag en väl etablerad neurovetenskaplig princip, även om den inte utvecklades av Pető själv (Kolb & Gibb, 2011; Kleim & Jones, 2008).

Konduktiv pedagogik introducerades i Sverige under 1990-talet och används idag inom olika verksamheter för barn, ungdomar och vuxna med neurologiska funktionsnedsättningar. Pedagogiken kompletterar hälso- och sjukvård samt specialpedagogiska insatser genom att fokusera på lärande, aktivitet och utveckling i vardagen. Verksamheterna bedrivs både i offentlig och privat regi beroende på lokal organisation och huvudman (Nadasi, 2018)

Cottam, P. J. & Sutton, A. (Red.). (1986). Conductive Education: A System for Overcoming Motor Disorder.

Hári, M. (1997). History of Conductive Pedagogy.

Hári, M. (2004). Mária Hári on Conductive Pedagogy.

Kleim, J. A. & Jones, T. A. (2008). Principles of experience-dependent neural plasticity: Implications for rehabilitation after brain damage. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 51, S225–S239.

Kolb, B. & Gibb, R. (2011). Brain plasticity and behaviour in the developing brain. Journal of the Canadian Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 20(4), 265–276.

Kozma, I. (1995). The Basic Principles and the Present Practice of Conductive Education. European Journal of Special Needs Education, 10(2), 111–123.

Nadasi, Zs. (2018). A Move & Walk Konduktív Pedagógiai centrum története és szakmai fejlődése. Tudomány és Hivatás, 3, s49-55.

Privacy Overview

This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.