In-depth on Conductive Education

Konduktiv Pedagogik (KP) är ett pedagogiskt koncept som används för att stödja och vägleda personer med neurologiska funktionsnedsättningar i utvecklingen av funktionella färdigheter, aktivitet och ökad självständighet. En conductor (specialutbildad pedagog inom konduktiv pedagogik) stödjer individen i att utveckla sina egna förmågor genom ett strukturerat pedagogiskt arbetssätt (Kozma, 1995; Hári, 2004).

Move & Walks conductorer har kunskap om och erfarenhet av många olika neurologiska diagnoser. KP utgår alltid från varje individs personliga förutsättningar och mål. Rörelse, kommunikation, kognitiv och social utveckling står i fokus. Genom ett aktivt lärande där dessa områden integreras skapas förutsättningar för utveckling och lärande utifrån individens vardag och livssituation (Cottam & Sutton, 1986; Kozma, 1995).

Människans holistiska utveckling är idag ett etablerat synsätt inom såväl pedagogik som rehabilitering, även om detta synsätt var betydligt mindre etablerat när András Pető utvecklade den konduktiva pedagogiken i Ungern under 1940-talet (Hári, 1997).

Att förstå hur en individ agerar i olika situationer kräver ett helhetsperspektiv där motoriska, kognitiva, kommunikativa och sociala förmågor ses som ömsesidigt beroende av varandra. Inom konduktiv pedagogik integreras dessa områden i undervisningen för att stödja individens utveckling mot ökad funktion och självständighet (Kozma, 1995; Hári, 2004).

Konduktiv pedagogik bygger på ett positivt och resursorienterat förhållningssätt där individens befintliga förmågor utgör grunden för fortsatt lärande. Genom aktivt deltagande i strukturerade aktiviteter utvecklas successivt nya strategier och färdigheter som kan användas i vardagens olika situationer. Detta synsätt ligger i linje med modern kunskap om erfarenhetsberoende neuroplasticitet, det vill säga hjärnans förmåga att förändras och anpassas genom aktivitet och träning (Kleim & Jones, 2008; Kolb & Gibb, 2011).

Ur ett neurologiskt perspektiv kan en skada i centrala nervsystemet beskrivas utifrån så kallade plus- och minussymtom. Plussymtom omfattar exempelvis spasticitet och ofrivilliga rörelser, medan minussymtom kan innefatta nedsatt viljemässig motorisk kontroll, muskelsvaghet och svårigheter att initiera rörelser (Balogh & Kozma, 2009). Inom konduktiv pedagogik betonas samtidigt att dessa symtom inte ensamma beskriver individens funktionsförmåga. Motoriska svårigheter samspelar ofta med kognitiva, perceptuella, kommunikativa och sociala faktorer, vilket innebär att lärande och utveckling behöver förstås ur ett helhetsperspektiv. Pedagogiska insatser syftar därför till att utveckla individens funktionella förmåga genom aktivt lärande och deltagande i meningsfulla aktiviteter (Balogh & Kozma, 2009; Kozma, 1995).

Ur ett konduktivt pedagogiskt perspektiv omfattar konsekvenserna av en skada i centrala nervsystemet ofta mer än de motoriska svårigheterna. Även exempelvis kognition, perception, kommunikation och epilepsi kan påverka individens möjligheter till aktivitet och delaktighet. Därför betraktas individens utveckling som en komplex pedagogisk process där flera utvecklingsområden samverkar (Kozma, 1995; Hári, 2004).

Medicinska behandlingar, såsom botulinumtoxin, baklofen eller selektiv dorsal rhizotomi, kan minska spasticitet och förebygga sekundära komplikationer hos vissa personer. Förbättrad funktion i vardagen uppnås dock inte enbart genom medicinsk behandling, utan kräver vanligtvis också träning, lärande och möjlighet att omsätta nya förmågor i vardagliga aktiviteter (Novak et al., 2020).

Inom konduktiv pedagogik används ett strukturerat pedagogiskt arbetssätt för att stödja utvecklingen av motorisk kontroll, funktionella rörelser och självständighet. Genom att successivt utveckla nya strategier och färdigheter skapas förutsättningar för ökad aktivitet och delaktighet i vardagen. På Move & Walk får varje individ möjlighet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och i sin egen takt, med målet att leva ett så självständigt och aktivt liv som möjligt.

Balogh, E. & Kozma, I. (2009). Conductive education for children with neurological diseases. Ideggyógyászati Szemle, 62(1–2), 12–22.

Cottam, P. J. & Sutton, A. (1986). Conductive Education: A System for Overcoming Motor Disorder.

Hári, M. (1997). History of Conductive Pedagogy.

Hári, M. (2004). Mária Hári on Conductive Pedagogy.

Kozma, I. (1995). The Basic Principles and the Present Practice of Conductive Education. European Journal of Special Needs Education, 10(2), 111–123.

Kleim, J. A. & Jones, T. A. (2008). Principles of experience-dependent neural plasticity: Implications for rehabilitation after brain damage. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 51, S225–S239.

Kolb, B. & Gibb, R. (2011). Brain plasticity and behaviour in the developing brain. Journal of the Canadian Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 20(4), 265–276.

Novak, I., Morgan, C., Fahey, M. et al. (2020). State of the Evidence Traffic Lights 2019: Systematic Review of Interventions for Preventing and Treating Children with Cerebral Palsy. Current Neurology and Neuroscience Reports, 20, 3.

Rosenbaum, P., Paneth, N., Leviton, A. et al. (2007). A report: The definition and classification of cerebral palsy. Developmental Medicine & Child Neurology, 49(Suppl. 109), 8–14.

The group

Gruppen är en viktig del av den konduktiva pedagogiken. Samtidigt utgår all konduktiv pedagogik, även den undervisning som sker i grupp, från individens egna behov, förutsättningar och mål. Inom gruppen arbetar varje deltagare med sina individuella utvecklingsområden och söker tillsammans med conductorn strategier för att genomföra olika rörelser och aktiviteter på ett funktionellt sätt (Cottam & Sutton, 1986; Kozma, 1995).