Efter andra världskriget grundades den konduktiva pedagogiken i Ungern av Professor András Pető. Pető såg inte hjärnskadades fysiska funktionsnedsättning enbart som ett medicinskt fall, utan även som en inlärningssvårighet och visade på att fysiska funktionsnedsättningar, som till exempel CP-skada, kan påverkas genom inlärning. Kärnan i Petős metod är ett holistiskt synsätt som bygger på en komplex personlighetsutveckling. Dr. András Petős teori om att de medicinska problemen måste lösas genom ett pedagogiskt baserat aktivt lärande, har senare bevisats.
För en komplex utveckling som integrerar de motoriska, kognitiva, psykosociala och kommunikativa områdena såg Pető behovet av en ny yrkesprofession – Conductorn.
Under 60-talet utvecklades en annan idé i Ungern. På grund av ekonomiska skäl var förutsättningar att ta hand om funktionsnedsatta helt andra. Det fanns inte pengar för hjälpmedel, däremot fanns det människor som med sina bara händer kunde hjälpa och stödja de behövande. Det utvecklades en pedagogik som grundades på hjärnans plasticitet och där man genom aktivering kunde uppnå utvecklingsprocess. På 80-talet påbörjades en akademisk utbildning för Conductorer. Överallt i världen ville föräldrar ha tillgång till denna kompetens.
Sverige har sedan länge varit känt för sin höga kvalité av vård och omsorg. I 60- och 70-talets Sverige fanns det institutioner för att ta hand om funktionsnedsatta och målsättningen var att ge någon form av utbildning/träning till hjärnskadade patienter. På 80-talet började man fokusera mer på familjen. Att satsa på patienten och dess personliga möjlighet försvann bakom det fokus som växte fram på att stödja föräldrarna. Många olika hjälpmedel utvecklades, såväl fysiska som sociala hjälpmedel, och man budgeterade oerhört mycket pengar för att underlätta familjernas situation. I denna utveckling glömde man bort barnen. Föräldrarna fick på 90-talet ofta informationen att ”det är inget man kan göra åt att man har fått ett CP-skadat barn. Förvänta er ingen utveckling. Barnet kommer sannolikt inte att sitta, gå eller prata. Men vi kan erbjuda er stöd”.
Idag hittar man verksamheter med Konduktiv Pedagogik (KP) överallt hela världen. Både privata men även kommunala verksamheter växer fram. Familjer och patienter ser möjligheten med KP, men den professionella sidan (sjukgymnaster, arbetsterapeuter, med fler) ser konkurrens.
Efter andra världskriget grundades den konduktiva pedagogiken i Ungern av Professor András Pető. Pető såg inte hjärnskadades fysiska funktionsnedsättning enbart som ett medicinskt fall, utan även som en inlärningssvårighet och visade på att fysiska funktionsnedsättningar, som till exempel CP-skada, kan påverkas genom inlärning. Kärnan i Petős metod är ett holistiskt synsätt som bygger på en komplex personlighetsutveckling. Dr. András Petős teori om att de medicinska problemen måste lösas genom ett pedagogiskt baserat aktivt lärande, har senare bevisats.
För en komplex utveckling som integrerar de motoriska, kognitiva, psykosociala, kommunikativa områdena såg Pető behovet av en ny yrkesprofession – Conductorn.
Under 60-talet utvecklades en annan idé i Ungern. På grund av ekonomiska skäl var förutsättningar att ta hand om funktionsnedsatta helt andra. Det fanns inte pengar för hjälpmedel, däremot fanns det människor som med sina bara händer kunde hjälpa och stödja de behövande. Det utvecklades en pedagogik som grundades på hjärnans plasticitet och där man genom aktivering kunde uppnå utvecklingsprocess. På 80-talet påbörjades en akademisk utbildning för conductorer. Överallt i världen ville föräldrar ha tillgång till denna kompetens.
Sverige har sedan länge varit känt för sin höga kvalité av vård och omsorg. I 60- och 70-talets Sverige fanns det institutioner för att ta hand om funktionsnedsatta. Målsättningen var att ge någon form av utbildning/träning till hjärnskadade patienter. På 80-talet började man fokusera mer på familjen. Att satsa på patienten och dess personliga möjlighet försvann bakom det fokus som växte fram på att stödja föräldrarna. Många olika hjälpmedel utvecklades, såväl fysiska som sociala hjälpmedel, och man budgeterade oerhört mycket pengar för att underlätta familjernas situation. I denna utveckling glömde man bort barnen. Föräldrarna fick på 90-talet ofta informationen att ”det är inget man kan göra åt att man har fått ett CP-skadat barn. Förvänta er ingen utveckling. Barnet kommer sannolikt inte att sitta eller gå eller prata. Men vi kan erbjuda er stöd”.
Idag hittar man verksamheter med Konduktiv Pedagogik (KP) överallt hela världen. Både privata men även kommunala verksamheter växer fram. Familjer och patienter ser möjligheten med KP, men den professionella sidan (sjukgymnaster, arbetsterapeuter, med fler) ser konkurrens.
